Skrivet av: Leo | december 17, 2013

Recension av The Hobbit: The Desolation of Smaug

Så, nu har jag för en andra gång suttit bänkad i en av Taipeis IMAX-biografer och beskådat andra delen i filmatiseringen av Bilbo. Kanske kan min recension av den första delen vara intressant att läsa först. Vissa saker som är lika tänker jag inte gå in på lika djupt här, om jag redan skrivit dem i den förra.

Jag har reflekterat lite över vad jag tycker om den här filmen jämfört med den första. Många verkar tycka att den här är bättre, och det är den nog. Men den är också sämre. När det gäller två av tre stora saker jag ondgjorde mig över i den första filmen, så är den här bättre. Det gäller först och främst komiken. Det är inte alls lika mycket onödiga, malplacerade och löjliga skämt i den här filmen som det var i den förra. Det gör att den här filmen lyckas närma sig Sagan om Ringen-trilogin lite vad gäller sällsamhet och värdighet. Det är bra. Den andra punkten är de omåttliga actionscenerna som den första filmen bjöd på. Det gör även denna, men inte riktigt i samma utsträckning. Det är inga dvärgar som studsar ner för berg med i den här filmen, och de actionscener som jag snart ska kritisera fokuserar mer på individuella karaktärer än på stora förvirrade explosionsartade scener. Den typen av action förekommer visserligen också, främst i slutet av filmen när dvärgarna och Smaug leker kurragömma i Ensamma berget, men det känns inte alls lika illa. Kanske för att, tja, det är drake med. De actionscener som blir alldeles för löjliga är främst de som fokuserar på alverna. När Legolas, Tauriel (mer om henne nedan) och deras alver bestämmer sig för att åka skateboard på trädgrenar (Leogolas skatear rentav på en död orch), och massakrera orcher i rasande fart känns filmen nästan som ett dataspel. Om Tarzan.

Den tredje kategorin jag ondgjorde mig över sist var de dåliga avstegen från originalhistorien, från boken. Låt oss börja med det värsta. Tauriel. Denna kvinnlig alv, vars namn Tolkien aldrig låtit sin penna nedteckna, och som snarast för tankarna till en tjur, är alltså Peter Jacksons alldeles eget påhitt. Jag tycker inte om stridande kvinnor, åtminstone inte i Tolkiens värld. Jag tyckte inte om när Peter Jackson lät Arwen komma till Frodos räddning i Sagan om Ringen (istället för Glorfindel). Éowyn är förstås undantaget. Det är just det som gör henne speciell. Éowyn är en stridande kvinna, en sköldmö, och en mycket duktig sådan, som har ihjäl självaste Häxmästaren, men hon är och skall vara den enda, och så tror jag att Tolkien ville ha det. Inte någonstans i något av hans verk förekommer någon mer kvinna som strider, fysiskt, med vapen i hand (vad jag kommer på just nu, möjligen finns det någon, men sannerligen inte många). Nå, detta lilla faktum är sannerligen inte det enda som gör Tauriel till filmens största sänke. För det första är hon som sagt Peter Jacksons helt egna påhitt. Jag hade vart betydligt gladare, men inte glad, om han gjort det enklare för sig och låtit Arwen råka vara på besök i Mörkmården, eller något. I själva verket ÄR väl Tauriel Arwen, i någon mån. Scenen när hon botar Kili (med athelas…) är extremt likt den från Sagan om Ringen när Arwen på strandbank räddar Frodos liv. Så fort Kili helats blir det istället scenen från Sagan om de Två Tornen där Aragorn drömmer om Arwen. Tauriel ser ut som Arwen och, om jag inte misstar mig, är det samma musikstycke som spelas. För det andra, så är hennes flörtande med Kili väldigt underligt. En alv och en dvärg kan helt enkelt inte ha en relation. En dvärg kan kanske idolisera en alv, lite som Gimli gör med Galadriel, men definitivt inte flörta. Att hon och Legolas samtidigt skulle ha en fling är också lite underligt. Legolas skaffade sig aldrig, vad vi vet, någon partner. I alla fall inte i Midgård. För det tredje är hennes actionscener nog de värsta i hela filmen. Hon skjuter alltså en pil på en annan pil som just avfyrats av en orch mot Legolas. Nog för att alver har överlägsna sinnen och kan vara synnerligen skickliga med båge, men det där kändes lite för mycket som en blandning av Robin Hood och Jet Li.

Peter Jacksons behandling av Beorn är allt annat än rättvis. Han låter Gandalf hävda att denne är något form av vildsint monster i sin björnskepnad. Det är inte vad boken förmedlar. Och han jagar sannerligen inte dvärgarna in i sin egen boning med gläfsande käftar och mord i sinnet. Beorn är i boken en ädel varelse. Råbarkad, måhända, men ändock ädel, och vän med Radagast. Han kommer till de goda krafternas undsättning i femhärarslaget i slutet av boken.

Bard gör en mycket tidig entré i den här filmen. Redan efter dvärgarnas spektakulära tunnelflykt från Mörkmårdens alver dyker han upp, som ”Bard the Bargeman”. Han är ganska otrevlig, introducerar sig själv med att skjuta på dvärgarna, och tar sedan hutlöst betalt av dem för att smuggla in dem i Sjöstaden på sin pråm. Väl där är han en argsint motståndare mot att hjälpa dvärgarna på deras uppdrag, och håller uppviglande tal mot folkmassorna. Som tur är misslyckas han med att stoppa dvärgarna från sin fortsatta resa mot Ensamma berget. Just det ja, han har någon slags luftvärnsarmborst från vilket jag antar att han kommer skjuta ned Smaug i nästa film. I boken introduceras Bard inte förrän Smaug anfaller Sjöstaden. Han är då ”Bard the Bowman”, och lyckas, med en helt vanlig pilbåge, skjuta ned draken. Jag vet inte varför Peter Jackson vill ha med Bard redan nu. Kanske tyckte han att det var för få människor med i historien. I vilket fall som helst lyckas han mest få Bard att framstå som en negativt inställd tjurskalle. Hoppas han får chansen att visa upp sig från lite mer sympatiska sidor i nästa film.

Nästa person jag tycker Peter Jackson kunde varit lite mildare mot är Thranduil. Alvkungen får i den här filmen framstå som en fåfäng, maktgalen och kortsynt härskare. Allt detta stämmer nog in på honom som hans beskrivs i boken i viss mån, men inte till den milda grad Peter Jackson vill få det till. Thranduils personlighet kanske man kan ha överseende med, men en mycket underlig sak är hur hans ansikte, mitt i en het diskussion med Thorin, plötsligt tycks smälta ihop. Underförstått (tror jag?) är detta för att visa att han visst har känt av drakeld. Han nämner något om drakarna i norr. Det är inte alls otroligt att Thranduil i sin ungdom bekämpat drakar; det finns inga belägg emot det, men det finns inga belägg för det heller, och det finns verkligen inga belägg för att hans ansikte egentligen var vanställt men, typ översminkat med alvisk foundation.

En del scener i den här filmen verkar nästan kopierade från Peter Jacksons egen Sagan om Ringen-trilogi. Filmen inleds med ett besök av Thorin på Stegrande Ponnyn (antar vi) i Bri. Skumma typer lurpassar på honom, men han får snart oväntat sällskap av någon som räddar honom från stundande fara, och berättar för honom vad han måste göra nu. Låter det bekant? Tauriel/Arwen-scenen har vi redan gått igenom ovan. Gandalf konfronterar Sauron i Dol Guldur, och någon form av trollkarls-fight äger rum. Gandalf förlorar, trycks först hårt mot marken, och sedan mot väggen bakom sig. Efteråt blir han instängd på en högt belägen plats, från vilken han kan skåda ned på legioner av orcher. Också bekant? Kanske kan man tycka att Legolas envig mot Bolg (som faktiskt är en orchledare Peter Jackson inte har hittat på helt själv) har en del gemensamt med Boromirs dito mot Lurtz.

Det var nog det jag tänkt på än så länge. Ett par småsaker att fråga sig är förstås hur många orcher som egentligen är på jakt efter dvärgarna. Legolas och hans alver har ihjäl åtminstone ett tjugotal (var det någon som räknade), och dvärgarna några till, men ändå är det en stor hop som springer efter deras tunnor. Tidigare, när Beorn först introducerades, verkade de vara blott en handfull, vargberidna, orcher. Och hur mycket guld finns det egentligen i Erebor? Det är enorma mängder som Bilbo ramlar runt i. Tolkien själv verkar ha tänkt sig något i stil med detta.

Nå, inte behöver man väl vara så negativ alltid. Det finns, trots allt, en hel del positivt i den här filmen också. Smaug är riktigt bra gjord, och scenerna i Erebor generellt sett tycker jag om. Vi slapp Radagasts kaniner (okej, de skymtar förbi, men man kan ignorera dem). Vi slapp mycket av komiken som plågade första filmen. Filmen flyter på hyfsat bra, naturligtvis inte så bra som det kunnat, men ändå förvånansvärt bra med tanke på första filmen. Den andra parallella berättelsen, den om Gandalf, Radagast, Vita Rådet och Dol Guldur, tas inte framåt jättemycket. Vi får veta att det är Sauron vi har att göra med, men det hade vi nog kunnat gissa oss till redan i första filmen. Det ska bli spännande att se vad som händer i nästa film när det gäller den biten, eftersom Peter Jackson i princip helt och hållet skapar fritt här.

Filmen kunde varit bättre, men den kunde även varit sämre. I Tolkiensammanhang får den tre komma fem av fem stjärnor. Om inte Tauriel varit med hade den fått fyra.

Annonser

En internationell fråga jag sysslat ganska mycket med, både i min politiska gärning (om man nu får slänga sig med pretentiösa, aningen överdrivna, uttryck) och under min akademiska bana (dito), är konflikten om Västsahara mellan den marockanska regeringen å ena sidan, och den västsahariska befrielsefronten Polisario å andra sidan. För den som vill fördjupa sig mer i konflikten har jag tidigare bl.a. skrivit på Newsmill om konflikten och ett svenskt erkännande av Västsahara och skrivit en konfliktanalys och en scenarioanalys om konflikten (som om inte annat är ett bra ställe att hitta källor på).

Jag och två andra internationellt engagerade centerpartister har nu skrivit en motion till Centerpartiets nära förestående partistämma om att Centerpartiet borde driva på för ett svenskt erkännande av Västsahara (eller SADR, om man ska vara petig). Partistyrelsen yrkar avslag på motionen, men ett litet gäng ledamöter har reserverat sig och jag hoppas det kan bli en bra debatt på partistämman. Tyvärr är jag personligen utomlands hela hösten och kan därför inte delta på stämman, och bland annat därför vill jag nu rikta en liten appell till de som ska dit att ägna lite av sin dyrbara debattid till denna ack så viktiga, men ack så bortglömda fråga! Partistyrelsens yttrande kan läsas här, och motionen i sin helhet följer här:

Motion om ett svenskt erkännande av Västsahara

Västsahara ockuperas sedan 1975 av Marocko, och övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter är vardag i de ockuperade områdena. FN har sökt finna en lösning på konflikten sedan den påbörjades, men haft liten framgång på grund av Marockos obstruerande och världssamfundets ovilja att sätta större press på ockupanterna. Kampen för ett självständigt och fritt Västsahara stöder sig på principen om rätt till självbestämmande som enligt bl.a. Internationella domstolen i Haag tillkommer Västsahara.

Frågan skulle avgöras genom en folkomröstning där västsaharierna fick välja sin framtid, men Marocko vägrar låta en sådan folkomröstning komma till stånd. I ett försök att rubba det status quo som råder har därför det västsahariska folkets representant, organisationen Polisario, utropat sin republik, som erkänts av ett flertal stater världen över, och även av Afrikanska Unionen (AU). Främst på grund av de intressen som Frankrike och Spanien har i goda handelsförbindelser med Marocko har dock EU hållit sig avvaktande i frågan, även om EU-parlamentet överraskande och glädjande nog förra året vägrade förlänga ett fiskeriavtal med Marocko. Inget EU-land har ännu erkänt Västsahara, men Sverige skulle kunna bli det första och driva EU framför sig.

Rätten till självbestämmande handlar i grund och botten om att sätta människan före systemen och ge henne makt över sitt eget liv och sin egen framtid. Det är en frihetlig princip som ett parti som Centerpartiet bör stödja. Centerpartiet ska alltid stå på de förtryckas sida och hävda deras rätt att kasta av sig förtryckets bojor.

Centerpartiet har tidigare visat ett starkt patos för mänskliga rättigheter och rätten till självbestämmande, inte minst just nu då man som enda parti i regeringen driver frågan att Sverige ska erkänna Palestina. Utrikesdepartementet hävdar att det av folkrättsliga skäl inte går att erkänna Västsahara, eftersom detta skulle strida mot internationell och inhemsk praxis och de kriterier som normalt krävs för ett erkännande inte är uppfyllda. Det kriterium UD främst hänger upp sig på handlar om territoriell kontroll. Man hävdar att Polisario inte kontrollerar tillräckligt stor del av områdena för att det kriteriet ska vara uppfyllt, och att Sverige därför inte kan erkänna Västsahara. Samma argument anförs i diskussionen om Palestina, och Centerpartiet har visat att man inte köper det.

Mot varandra står här två folkrättsliga principer. Den ena, som UD stöder sig på, menar att rätt uppstår ur faktiska förhållanden, medan den andra, som vi stöder oss på, hävdar att rätt inte kan uppstå ur orätt, och att Polisarios bristande territoriella kontroll just beror på Marockos olagliga ockupation. Centerpartiet har i Palestinafrågan anslutit sig till den senare principen och vi hoppas att partistämman kan finna modet att även göra det i Västsaharafrågan.

Centerpartiet ska vara ett parti som står upp för makten underifrån, rätten till självbestämmande och mänskliga rättigheter världen över.

Därför föreslår vi partistämman besluta

att Centerpartiet ska verka för att Sverige ska erkänna Västsahara som en självständig stat.

att Centerpartiet ska verka för att Sverige ska driva Västsaharafrågan hårdare i EU och FN.

Leo Pierini,

Medlem i Jönköping/Uppsala

Karin Ernlund

Medlem i Stockholmscentern och vice ordförande för Centerpartiets Internationella Stiftelse

Isak Engqvist,

Medlem i Markaryd

Skrivet av: Leo | juli 26, 2013

Priviligierad ställning?

Bild

Argumentation av det här slaget är ett stort, beklämmande och växande problem i den svenska samhällsdebatten. Plötsligt har en åsikts avsändares namn, hudfärg och sociala bakgrund blivit relevant för bemötandet av själva åsikten. Om man inte ids bemöta en åsikt kan man alltid avfärda den genom att hävda att motståndaren har en privilegierad ställning. Troligtvis är den här argumentationstekniken, som är extremt svår att värja sig mot utan att acceptera själva konceptet, ett led i den allmänna normkritiska/intersektionella/whatever analysapparaten som numer alltid ska appliceras på samhällsdebatten.

Det finns en flerbottnad problematik med att använda sig av den här typen av argumentation (om man nu kan kalla den det). För det första kan man fråga sig om det huruvida är relevant vem som är en viss åsiktsyttrings avsändare, eller om det blott är åsikten i sig som är viktig. För det andra kan man fråga sig om det över huvud taget går att definiera vad en privilegierad ställning är. För det tredje kan man fråga sig om man kan veta (utan att känna personen man debatterar med nära) om personen har en privilegierad ställning eller inte.

Den första frågan låter sig inte besvaras så lätt. Rent logiskt/formellt (om man nu vill trassla in sig i sådant) så torde en allmän utsagas sanningsvärde inte påverkas av utsagans avsändare. Om jag säger ”Stockholm är Sveriges huvudstad” så är det precis lika sant som när någon annan säger det (oavsett denna persons socioekonomiska bakgrund). Den typen av utsaga är förstås ganska banal och tämligen fjärran från den typen av åsiktsutsagor som åsyftas här. Det hela kompliceras förstås ytterligare att det i många fall tveksamt om sådana åsiktsutsagor ens har ett sanningsvärde. Det behöver dock inte betyda att dess eventuella brist på sanningsvärde påverkas av avsändaren; utsagan lär ändå ha någon form av värde, annars skulle vi ju inte ens diskutera det här. Åsikter av typen ”det blir bättre för de med lägst inkomster om vi sänker momsen på mat ytterligare” torde gå att analysera och undersöka på exakt samma sätt oavsett vem det är som säger det.

När det gäller en del typer av utsagor är det förstås högst relevant vem avsändaren är. Om vi ska ha en debatt om vilket som är det bästa sättet att genomföra en massvaccinering på så har en professor i epidemiologi (eller borde i alla fall ha) betydligt mer kunskap och erfarenhet för ämnet, och det kan därför vara rimligt att anta att hans eller hennes åsikter i frågan är mer välgrundade än, säg, en gatsopares. Detta gäller också åsikter och utsagor som grundar sig mer på erfarenhet än på ren akademisk kunskap. Om vi har ett seminarium om hur det är att växa upp i Sverige som halvitalienare så är antagligen mina observationer och tankar mer relevanta än Fredrik Reinfeldts. Detta är dock snarare en typ av erfarenhetsutsagor och berättelser än rena åsikter. Om vi ska diskutera hur man ska tackla arbetslösheten bland halvitalienska ungdomar (hey, got a job for me?), så är det nog inte otänkbart att Fredrik Reinfeldts åsikter kan vara lika relevanta, eller rentav mer relevanta, än mina.

Typen av argumentation från bilden ovan möts man ofta av när man försöker diskutera två saker: 1. Kvinnors situation i samhället, och 2. Invandrares situation i samhället. I det första fallet handlar det oftast om att man som man inte ska lägga sig i diskussionen (i alla fall inte om man vill säga emot en kvinna), just eftersom man är man och därmed har en privilegierad ställning och ens åsikter ändå bara syftar till att befästa den privilegierade ställningen (nu raljerar jag en aning, men jag tror ni känner igen er). I det andra fallet är det ungefär samma sak; att man som vit (?) inte ska lägga sig i en diskussion om hur det är att vara invandrare eller mörkhyad.

Jag kan för det första tycka att saker som kön och hudfärg är attribut av en annan typ än en professur i epidemiologi; jag kan inte låta bli att uppröras (väljer att inte skriva ”kränkas” för att undvika att hamna i den absurda metadebatt som eventuellt skulle kunna uppstå) av att min hudfärg eller mitt kön skulle göra mig mindre lämpad att ha en åsikt. Är det verkligen det som är ”alla människors lika rätt och värde”? Är det inte precis det vi försöker bekämpa när vi arbetar för jämställdhet eller mot rasism, att människor ska bedömas efter sina inre egenskaper och attribut snarare än efter sitt yttre?

Om det nu är så att min åsikt är sämre/ogrundad eftersom jag råkar vara av en viss hudfärg eller av ett visst kön, vore det då inte bättre om det som visste bättre helt enkelt förklarade för mig (eller i brist på min villighet att lyssna, för andra runtomkring) varför jag har fel? Vore det inte betydligt bättre att bemöta åsikten i sig än avsändaren med denna nya typ av argumenta ad hominen? Det tycker nog jag i alla fall.

Den andra och tredje frågan jag ställde mig i början av det här inlägget behandlar huruvida det ens går att definiera vad denna privilegierade ställning man inte får argumentera ifrån är, och huruvida den går att applicera på enskilda debattörer. De attribut som åsyftas med användandet av argumentet ”privilegierad ställning” tycks vara tämligen schabloniserande och svepande. Om vi tar exemplen från ovan tycks det ofta handla om att man är man i en diskussion om jämställdhet och om att man är vit i en diskussion om invandring. Man missar då förstås det faktum att det finns en lång rad andra attribut som kan spela roll för ens relevans i diskussionen och kanske vara mer relevanta än just hudfärg och kön. Det kan vara allt från utbildningsnivå till ekonomisk situation, ålder och familjesituation.

Det jag har mest problem med med den här typen av argumentation är att människorna som nyttjar den antar en massa saker som de i själva verket inte har en aning om om sina motdebattörer för att kunna använda sig av tekniken. En ganska högt uppsatt miljöpartist ondgjorde sig nyligen över ”Vit medelklasshöger som uppmanar folk att vara positiva och sluta klaga. Ja det är jäkligt lätt att säga från er (min också, förutom höger) privilegierade position…”. Vederbörande gör här tre antaganden om de personer han ondgör sig över. 1. De är vita, 2. de är medelklass, och 3. de är höger. Det är förstås möjligt att vederbörande har full koll på samtliga människor han ondgör sig över, men det är inte särskilt troligt. Och om så ändå vore fallet så är det det knappast i hela den uppsjö av fall utsagan får utgöra exempel på. Snarare smetas epiteten över alla motdebattörer för att kunna avfärda dem utan att behöva bemöta deras argument; ”har ni en annan åsikt? Det är ju bara för att ni är privilegierade och söker befästa er position, därför behöver jag inte lyssna på er”.

Jag har ett antal gånger varit med om att få den här typen av antaganden och argumentation slängd i ansiktet på mig, och det handlar inte bara om diskussioner om jämställdhet och rasism, utan minst lika ofta om ekonomisk politik. Argument av typen ”du vill ju bara ha låga skatter och skrota välfärdsstaten för att du är ett rikemansbarn och vill kunna dricka mer champagne” är inte ovanliga. Personer som säger så har i själva verket ingen aning om vilken typ av människa jag är, vilken bakgrund jag har, hur min ekonomi ser ut etc. De har ingen aning om att min pappa är en invandrare som haft svårt att hitta jobb under större delen av min barndom, att min mamma tidigare var deltidsanställd inom offentlig sektor men just nu är sjukskriven, eller att klarar av min ekonomi som student enbart för att jag lyckats få ett par stipendium. Det är dock inget som stoppar dem. Det är mycket smidigare att göra de antaganden som gynnar deras debattposition, och att avfärda sina motdebattörer med hänvisning till deras egoistiska uppsåt snarare än att bemöta deras argument. Det är en sorglig utveckling av den svenska diskursen, och jag hoppas att folk vågar stå upp för att det inte är kön, hudfärg eller socioekonomisk ställning som spelar roll i en diskussion. Det är åsikten som spelar roll.

Till hans majestät Konungen,

Centerpartiets Ungdomsförbund har i helgen haft förbundsstämma i Helsingborg och vi vill som brukligt framföra en hälsning till Konungen och hans familj.

Vi vill vidare meddela våra lyckoönskningar inför sommarens kungliga bröllop och uttrycka vår förtjusning över prinsessan Estelles första steg mot tronen.

Vi hoppas och önskar att Konungen får ett givande år och önskar honom lycka till i sitt ämbete.

Varma hälsningar,

Centerpartiets Ungdomsförbund genom förbundsordförande Hanna Wagenius

Skrivet av: Leo | februari 13, 2013

discriminatio

Fackförbundet Handels har stämt en butikskedja för diskriminering för att en anställd tvingats bära en skylt med bh-storlek på.

Enligt Handels jurister är detta ett solklart fall av diskriminering. ”Kravet går inte att ställa på en man.”

Jag är ytterst tveksam till diskrimineringslagstiftning generellt, men det är inte vad jag vill diskutera här. Här ska jag förklara hur orimligt Handelsjuristernas inställning är, eller borde vara.

Om vi ska ha diskrimineringslagstiftning (vilket även många av de mest galna liberaler tycker), så bör den rimligtvis handla om att man inte ska särbehandla någon på grund av olika delar av personens identitet (positiv särbehandling som är så omhuldat får vi väl se genom fingrarna med). När det gäller kön så kan det förstås handla om saker som att inte ge kvinnor lägre betalt för samma jobb bara för att de är kvinnor, eller inte neka män anställningar på dagis (ja, jag kommer säga dagis, forever and ever) bara för att de är män. Så långt är jag med. Detta kan dock naturligtvis inte gälla fysiska förutsättningar att klara arbetet. Det kan knappast vara diskriminering att inte anställa kvinnor som brandmän om det beror på att de inte är starka nog att bära ut någon ur ett brinnande hus. Det kan ej heller vara diskriminering att vägra anställa en manlig skådespelare till att spela en kvinnlig roll i en film. Precis på samma sätt borde det inte vara diskriminering att låta kvinnor bära en skylt med sin bh-storlek på. Män bär ju vanligtvis inte bysthållare, och det är därför kravet inte går att ställa på en man, vilket ju Handelsjuristerna ändå verkar ha förstått. Det är som att man inte skulle få ha olika tjänsteuniformer för män och kvinnor på en arbetsplats. Det vore orimligt.

Man kan tycka vad man vill om butikskedjans agerande. En (oj, en korrekt användning av ”en” betecknande personer) kan tycka att det är bra service, medan en kan tycka att det är svinigt. Det bryr jag mig inte så mycket om. Men diskriminering borde det i alla fall inte kunna falla under.

Skrivet av: Leo | december 14, 2012

Recension av The Hobbit

Första stycket handlar om min Tolkien-bakgrund. Recensionen börjar i stycke 2.

Det är inte jättemånga som vet, men jag en sådan där Sagan om Ringen-nörd. Det har jag varit i en herrans massa år nu. Det är mitt längsta intresse. Jag var en Tolkiennörd långt innan jag engagerade mig politiskt, och långt innan jag började intressera mig för grammatikens tjusningar. Pappa läste Bilbo högt för mig när jag var i den åldern att jag fortfarande fick sagor lästa för mig, och jag läste Sagan om Ringen-trilogin själv innan filmatiseringen ens var planerad. Intresset har hängt i; jag och min kompis Alexsander tävlar fortfarande om vem som har stört ”Tolkienhörna”. Jag har fem olika exemplar av Sagan om Konungens Återkomst-filmen, i olika format. Jag har Sting. Ett tag var jag expert på den numera nedlagda (eller åtminstone vilande) Sagan om Ringen-frågespalten Tolkiens Arda. Mitt expertområde är egentligen Silmarillion och ännu mer hur sagans karaktärer är besläktade med varandra; jag har skapat stora släktträd till att täcka in i princip alla karaktärer.

Nå, det var några ord om min bakgrund. I tisdags kl. 00.01 var jag och några kompisar och såg The Hobbit. Som vi hade väntat och längtat. Igår såg jag den igen, och nu känner jag mig redo att dela med mig av mina tankar. Filmen var bra, naturligtvis. Det är nog omöjligt att inte göra en bra film med tanke på bakgrundsmaterialet. Till och med den gamla tecknade versionen av Bilbo, som i princip ingen sett, är sevärd. Den var dock inte så bra som den kunnat vara.

Filmen börjar med att den gamle Bilbo, på samma dag som födelsedagsfesten som inleder Sagan om Ringen, skriver till Frodo om sitt äventyr. Den här första scenen är mycket bra. Den relaterar till Sagan om Ringen-filmen på ett strålande sätt. Bilbo börjar skriva sin berättelse i The Hobbit, och när vi sedan möter honom i Vattnadal i Sagan om Ringen har han skrivit klart den. Han låter Frodo spika upp en skylt på Baggershus grind, samma skylt som hänger där i början av Sagan om Ringen. Frodo springer iväg för att möta Gandalf som är på väg, och Bilbo skojar om att han inte ska vara sen. Bilbo berättar om dvärgariket Erebor och Ensamma berget, om hur draken Smaug anfaller, driver iväg dvärgarna, med konungen Thrór i spetsen, och slår sig ned i Erebor med allt dvärgarnas guld. Det är bra filmat, och ger en bra bakgrund till vad som komma skall. Första scenen, alltså: utmärkt.

Filmen spinner sedan vidare, och två parallella berättelser utvecklas. Den ena följer dvärgarna på deras resa, och den andra skildrar hur Gandalf och Vita Rådet upptäcker farorna som lurar i Dol Guldur. Det här visste vi; det är därför det över huvud taget går att göra tre filmer. Tyvärr hade det nog räckt med två. Många av scenerna blir lite väl långa, särskilt action-scenerna, och filmen förvandlas stundom till något som liknar en actionkomedi, ganska långt ifrån den sällsamma värdighet som strålar genom Sagan om Ringen-filmerna. Det är förståeligt, till en viss grad; Bilbo är skriven som en barnbok, på ett lättsammare sätt. Kanske hade man dock velat se Peter Jackson kompensera för detta. En del av de lite mer nedtonade skämten som finns med är faktiskt ganska bra. När Gandalf inte minns de blå trollkarlarnas namn, till exempel. Många av de andra blir dock närmast löjliga. Sagan är inte en komedi, och det verkar Peter Jackson ha många gånger ha missat. I princip alla scener med Radagast är väl ett tydligt exempel på det. Jag har alltid tyckt om Radagast som han skildras i böckerna, han har varit en av mina favoriter. Men i filmen framstår han tyvärr enbart som en lustigkurre som åker en släde dragen av kaniner. Hans scener blir nog det största sänket för filmen. Skär ned på hans scener betydligt, gör honom mindre löjlig, och mer värdig, och slopa hans kanindragna släde. Radagast är det tydligaste exemplet, men sådan här onödig komik finns i i hela filmen, och hade gott kunnat slopas.

Två filmer hade också räckt, för att man då sluppit de långa onödiga actionscenerna. Det värsta exemplet är när dvärgarna flyr från vättarna i berget, och springer och faller, och hoppar och flyger. Det är inte riktigt den typ av action som hör hemma i en sådan här film, och den borde ha kortats ned ordentligt och gjorts mer realistisk. Scenen med stenjättarna är ett annat exempel på samma problem. Ett tredje sänke, utöver komiken och actionscenerna, är Azog. Azog, orchernas ledare i Moria, dödades utanför Morias portar i ett slag långt innan vårt äventyr utspelar sig. I filmen har han fått överleva och bli något av filmens ärkenemesis. Jag trodde att Thorin skulle få dräpa honom i slutet av filmen, innan örnarna kommer, men han misslyckas igen. Något av ett antiklimax. Azog hade jag gärna sluppit. Azog är ett exempel på underliga avsteg från originalhistorien, som gör filmen sämre. Ett annat avsteg är Gandalfs uppenbara underdådighet inför Galadriel. Galadriel är en extremt nobel alv, från andra sidan havet, och med stor makt och vishet, men Gandalf är en maia, ett gudaväsen. Han må framstå som mindre nobel och värdig, men han bör vara Galadriel överlägsen i de flesta ting när det kommer till kritan, och att framställa honom nästan som ett barn i hennes närvaro är underligt.

Sammanfattningsvis. Det finns tre stora saker som sänker filmen. Den onödiga komiken, de onödiga och överdrivna actionscenerna, och dåliga avsteg från originalhistorien. Det finns såklart konstiga småsaker, som att Thranduil rider på en stor älg (?), men sådant kan man leva med. I Tolkien-sammanhanget sett får den tre av fem stjärnor.

the-hobbit-wallpaper-gandalf

Skrivet av: Leo | juli 30, 2012

Sexism?

Vad är egentligen sexism?

Jag skrev en tweet som löd ”Är helt trollbunden av damernas tennismatch. Alla damsporter borde spelas med mindre kläder imho. #os12” och helvetet brakade loss. Det var tydligen sexism. Jag tycker förstås att det var en helt vanlig smakutsaga, precis i stil med ”Chips är himla gott. ICA borde ge mig gratis chips nu!”. Genustwitter verkar dock tolka in en massa annat i min tweet, som om jag hade skrivit ”Man borde tvinga damerna att spela med mindre kläder” eller rentav så långt som ”Det är en kvinnas naturliga plikt att underordna sig mannen och visa upp sina behag på hans befallning.” Den ganska extrema glidningen på vad jag skrev är förstås befängd. Det vore som att skriva ”Man borde tvinga ICA att ge mig gratis chips” eller ”Det vore rätt av mig att gå in på ICA och stjäla chips.”

Det verkar finnas i alla fall någon form av logisk följd av påståenden som bör kunna leda fram till ovanstående utsaga. Om vi börjar från början och jobbar oss nedåt:

  1. Jag är heterosexuell.
  2. Jag attraheras av kvinnor.
  3. Jag tycker om att titta på kvinnor.
  4. Jag tycker om att titta på kvinnors kroppar.
  5. Om jag ser en specifik snygg tjej så tycker jag om att titta på hennes kropp.
  6. Jag tycker om att se kvinnors kroppar utan för mycket döljande klädsel.
  7. Jag skulle önska, när jag ser snygga tjejer, att de hade mindre kläder på sig.

Nå, är de sista påståendena alltid sanna? Nej, precis som med chips kan man ibland vara sugen och ibland inte. Men det tycks mig underligt att påstå att något av påståendena för den sakens skull är sexistiska. Jag vet inte var genusfolket skulle dra gränsen för det de kallar sexism kanske fr.om. påstående nr. 4. Men det påståenden är, liksom den andra, en följd av det föregående påståendet. Alltså borde man i sådana fall hävda att påstående nr. 1 är sexistiskt. Det kanske det är, jag menar om man bara attraheras av det ena av de två könen så behandlar man ju i någon mån människor olika utifrån kön. Det vore dock absurt att påstå att någon var sexist bara på grund av att han eller hon har en sexuell läggning, och jag tror faktiskt inte ens att de mest inbitna genusfeministerna sträcker sig så långt.

Så till den tredje frågan; hade kommentaren varit sexistisk om jag bara hade tänkt den, eller måste den uttalas eller skrivas på twitter för att bli sexistisk. Är man automatiskt sexist om man ser en tennismatch och tänker ”henne skulle jag vilja se naken” om en snygg kvinnlig tennisspelare, eller bara om man vänder sig till någon och säger det? Behöver det kanske sägas offentligt? För jag menar jag och mina kompisar sade nog ”värre” saker än ovanstående tweet om de där kvinnliga tennisspelarna. Men det var ju i våra gemaks avskildhet, så det kanske inte räknas?

För det fjärde. Det verkar finnas någon form av tro att man inte både kan gilla tjejers kroppar och deras intellekt/vänskap/person. Att  gilla eller kommentera en tjejs kropp är att reducera henne, och rentav alla tjejer, till objekt och kuttersmycken. Det tycker jag är hyperunderligt. Jag tycker om att titta på en del tjejers kroppar, jag tycker om att se lättklädda tjejer spela tennis OCH jag har kvinnliga vänner som jag gärna diskuterar politik, filosofi eller grammatik med, som jag uppskattar för deras personlighet och karaktär och kvinnliga kollegor som jag uppskattar för deras kompetens och värv, liksom jag har kvinnliga förebilder/idoler både inom politiken, författandet och livet generellt. Jag ser liksom ingen motsättning mellan att uppskatta en tjejs yttre såväl som inre, men tydligen ska det ena utesluta det andra?

För det femte. Det tycks vara olika spelregler som gäller för killar och tjejer. För tjejer är det helt okej att objektifiera män och kommentera deras kroppar. Jag har inte det minsta emot att tjejer gör det, men jag har något emot att kräva olika beteende av tjejer och killar, det jag skulle kalla sexism. Och där finns (liksom i feminismen) den inneboende motsägelsen i genusmänniskornas definition av sexism. Den slår över i sexism för att bekämpa sexism. Jag definierar, i likhet med SAOL, sexism som handlar och åsikter som diskriminerar människor beroende av kön, som bedömer och ställer krav enbart på grund av kön. Att säga att en tjej inte kan bli brandman enbart på grund av vad hon har mellan benen är sexism. Att vägra en kille anställning som dagisfröken bara på grund av att han är kille är sexism. Att hävda att kvinnor i det israeliska försvaret inte klarar av att köra pansarvagn enbart på grund av att de är kvinnor är sexism. Att enbart ha manlig rösträtt är sexism. Att tycka om att titta på kvinnors kroppar är det inte.

 

 

 

Skrivet av: Leo | juni 10, 2012

Farväl, CUF

Kära, kära CUF:are,

Efter det som hände under förbundsstämman i Umeå har jag ägnat en tid till att fundera över mitt liv, mitt engagemang och min framtid. Det är paradoxalt att jag först när det vart för sent insåg hur mycket jag älskade det här förbundet och mitt uppdrag. Jag hade ingen aning om hur ont det skulle göra att tvingas lämna, och jag hade ingen aning om hur mycket CUF faktiskt betydde för mig.

I sju långa år har jag varit medlem i det här förbundet och kämpat för våra idéer. I ett år har jag haft förmånen och den stora äran att vara ledamot i CUF:s förbundsstyrelse och i hetluftens och händelsernas centrum arbeta hårt för att förvalta och förverkliga ert förtroende. Jag är så oerhört tacksam för de åren. Jag är så tacksam för all den kunskap jag fått, för de vänner jag funnit och för de upplevelser jag haft. Det är med stolthet och kärlek jag ser tillbaka på de år av mitt liv jag har fått ge er och CUF, och det enda jag ångrar är att de inte blev fler.

Det är på grund av allt detta som jag ändå den senaste tiden hoppats kunna fortsätta engagera mig för CUF på något lämpligt sätt, men nu har även den sista förhoppningen grusats, och då återstår inte så mycket för mig att göra. CUF har betytt oerhört mycket positivt för mig under en lång tid, men den senaste tiden har det tyvärr mest handlat om brustna vänskaper, otacksamhet och knivar i ryggen. Det är inte vad jag förväntade mig efter allt det engagemang och all den tid jag lagt ned, och det är inte vad jag förtjänade. Jag känner därför att jag varken har möjligheten eller motivationen att lägga mer av min tid och mitt engagemang på CUF. Jag avslutar nu mitt engagemang i Centerpartiets Ungdomsförbund, och söker kanalisera det annorstädes. Det är inte så här jag ville att det skulle gå, men det är framtvingat av omständigheter jag inte rår över.

Jag vet att en del av er kommer se det här som ett svek, men jag hoppas och tror ändå att de flesta av er kan förstå mig. En del av er ser jag som personliga vänner, och jag ser ingen anledning till att det här skulle behöva innebära någon förändring därvidlag. Jag hoppas och tror att CUF kan fortsätta vara en relevant kraft för människor och ungdomar, och att CUF kan fortsätta utveckla Sveriges bästa idéer och förändra världen. Det är upp till er nu, och jag önskar er uppriktigt lycka till i framtiden.

Tack.

Skrivet av: Leo | maj 12, 2012

Inför FS-valet

Jag fick den här frågan från en CUF-medlem i Jönköping och tänkte att svaren kan vara intressanta för hela förbundet. Svaren är förstås mina egna åsikter och representerar inte nödvändigtvis valberedningen eller styrelsen.

(…)
När vi i DS snackade om styrelseledamöters ansvarsområden så insåg vi att vi egentligen har väldigt liten koll på detta, beymmersamt, då stämman ska rösta om vi ska ha 9 ledamöter eller 11. Ännu har jag inte hört från valberedningen om vilka fördelar som skulle väga över för att öka till 11.

Skulle styrelsen/ valberedning kunna ordna med information om
detta innan stämman? Jag och många medlemmar med mig behöver få kännedom om:

1: Styrelseledamöternas ansvarsområden idag?
2: Vad argumenten är för att utöka till 11 ledamöter?

Personligen är jag tveksam till att utöka till 11 ledamöter då det bara brukar betyda att en kärna på 3-4 personer får mest inflytande. Men jag kan ändra uppfattning.

Tacksam för svar.

MVH/ Erik

Svar

1. Vi har inga formella ansvarsområden idag. Vi har behandlat frågan på ett FS-möte i april, men beslutade där att hänskjuta frågan till den nya styrelsen. Den ende som kanske har ett mer specifikt ansvar är jag som, som ordförande i Internationella Kommittén, ansvarar för våra internationella kontakter och verksamheter. Vi har dock naturligtvis arbetat med olika saker, särskilt genom vårt arbete i bubblor, och informellt har vi förstås fokuserat på olika frågor. Utan att klistra etiketter på folk skulle jag ändå vilja säga att t.ex. Niklas har fokuserat mycket på kommunikation, Ida på organisation, Anders på hemsida och ekonomi, Tobias på medlemsvärvning, jag på internationellt etc. Detta är som sagt varken formellt eller uttömmande på något sätt, men det är lite så det sett ut. Jag tror det vore bra om nästa förbundsstyrelse definierar mer fasta och tydliga ansvarsområden, inte minst så att medlemmarna vet vart de ska vända sig om de vill diskutera en viss fråga.

2. Personligen tycker jag att det vore bra att utöka styrelsen till 11 personer. Detta främst av anledningen att vi då skulle kunna uträtta mer. Det har varit tufft att hinna med att besöka alla distrikt till exempel, och jag tror verkligen att vi skulle kunna vara ute mer och hjälpa distriktet om vi blev två personer till i styrelsen. Detta gäller såklart även andra områden. Vi har också ibland haft problem att täcka upp de många inbjudningar vi får, vilket såklart skulle bli lättare med 11 personer.

Detta är i alla fall min syn på de här frågorna, och jag ser fram emot att diskutera dem vidare i olika forum.

Skrivet av: Leo | mars 20, 2012

Jag ställer upp för omval

Nu när valberedningen släppt sitt förslag till ny förbundsstyrelse för CUF, och jag inte finns med i det, vill jag meddela att jag ställer upp för omval som ledamot i CUF:s förbundsstyrelse och hoppas få medlemmarnas fortsatta förtroende på förbundsstämman i Umeå.

Jag tycker att jag har gjort ett bra jobb som FS-ledamot under det knappt gångna verksamhetsåret och vill i det här fösta blogginlägget kort berätta vad jag vill göra nästa verksamhetsår om jag får förnyat förtroende. Dessa är de tre områden jag vill lägga mitt främsta fokus på.

Internationellt arbete
CUF har valt att ha internationella frågor som ett av sina tre huvudområden fram till valen 2014. Jag vill fortsätta arbeta med att öka förbundets kompetens och synlighet i frågorna. Under det gångna verksamhetsåret har jag jobbat med att lägga grunden för ett nytag i CUF:s internationella arbete, och jag vill gärna förverkliga mycket av det jag arbetat med under nästa verksamhetsår. Det innebär bl.a. att tillsammans med CIS dra igång de solidaritetsprojekt i bl.a. Malawi och Burkina Faso där CUF kan ha en roll. Det handlar också om se till att implementera den nya internationella kommunikationsplan som jag tagit fram under året. Detta innebär bl.a. om att göra förbundets internationella arbete mer transparent och se till att en så stor del av medlemskåren som möjligt får ta del av förbundets internationella arbete och representation Det handlar vidare om att CUF:s internationella politik ska synas i debatten. Jag vill arbeta mycket mer med att vi ska synas i media i internationella frågor, och även att vi ska debattera dem internt mer. En annan spännande sak som jag precis börjat dra igång är lokala internationella samarbeten där CUF-distrikt kan samarbeta mer praktiskt med lokala grenar av liberala ungdomsförbund i våra grannländer. Det rör sig t.ex. om ett samarbete mellan CUF Västernorrland, Jämtland/Härjedalen, Gävleborg och Unge Venstre i Trondheim, samt mellan CUF Skåne och Radikal Ungdom i Köpenhamn. Detta är något jag tror kan gynna distrikten väldigt mycket, och något jag vill se till att sjösätta på riktigt under nästa verksamhetsår.

Medialt utrymme
CUF har tyvärr varit dåligt på att synas medialt under det gångna verksamhetsåret, något jag vill förbättra. Möjligheten till utrymme finns, och en bra och skarp politik finns, det syntes bl.a. när jag tilsammans med LUF fick ett helt uppslag i den tryckta versionen av SvD med en debattartikel om Sveriges flyktingpolitik. Förbundsstyrelsen måste bli bättre på att skriva debattartiklar, och vara på hugget när för oss intressanta frågor kommer upp, och förbundsstyrelsen måste också vara ett stöd och uppmuntran till lokala CUF-företrädare som vill synas i media. CUF har den bästa politiken, om vi bara för ut den ordentligt kan vi nå mycket långt.

Utbildningar och kompetensutveckling
Något som har debatterats internt är CUF:s utbildningar och medlemmarnas kompetensutveckling. Jag har under året bl.a. varit huvudansvarig för den internationella spetsutbildningen som avhölls under mars, och det är den typen av kurser och utbildningar jag vill fortsätta att anordna för CUF:s medlemmar. Kunnighet och kompetens bland medlemmarna är a och o för att vi ska kunna föra ut vår politik på ett bra sätt, särskilt nu när valåren närmar sig med stormsteg. Jag vill också att förbundsstyrelsen ska vara ett stöd till lokala utbildningar som anordnas i distrikten, och överhuvudtaget att förbundsstyrelsen ska resa mer och träffa distrikt och medlemmar.

Det här är en översiktlig bild över vad jag vill ägna mig åt om jag får förnyat förtroende. Allt eftersom stämman närmar sig kommer jag fortsätta förmedla vad jag har åstadkommit under det gångna året och varför jag tror jag skulle passa bra i förbundsstyrelsen även fortsättningsvis. Jag tar gärna emot frågor av olika slag fram till förbundsstämman!

Older Posts »

Kategorier