Skrivet av: Leo | december 31, 2011

Förtal, igen

Efter mitt blogginlägg där jag gav mina skäl till att jag anser min debattartikel vara i linje med CUF:s åsikter har min kära förbundsordförande Hanna Wagenius givit sin syn på saken och varför hon inte håller med mig. Jag välkomnar diskussionen; såväl sakfrågan som det principiella i vad man får uttala sig kring är intressant. Tyvärr tror jag att såväl Hanna som andra kritiker skjuter bredvid målet i sin kritik. Jag skall dock beredvilligt att vissa saker i debattartikeln kan misstolkas om man är ute efter det, men det är lätt att vara efterklok.

Ett par saker som behöver sägas en gång för alla:

1. Både jag och CUF anser som liberaler att frihet är ett grundläggande och fundamentalt värde i samhället. Detta gäller såväl äganderätt som yttrande- och tryckfrihet. Detta kan inte nog understrykas. Som liberaler tycker vi dock inte att dessa friheter är absoluta; vi vill begränsa dem så till vida att man inte får skada andra människor. Detta innebär att vi vill begränsa yttrande- och tryckfriheten i någon mån. För CUF:s sida blir det tydligast i och med skrivelsen om lagar kring diskriminering, och jag tolkar även Hanna som att hon inte vill ta bort lagstiftningen kring förtal, ärekränkning och förolämpning etc, utan är ganska nöjd med hur den är utformad idag. Detta innebär att även hon är för dessa inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten.

2. Såväl jag som CUF är kompromisslösa motståndare till all form av censur.

Så, då var det sagt.

Såhär skriver jag i artikeln:

Det har dock blivit uppenbart att denna självreglering inte fungerar, och vi är därför öppna för att utreda möjligheterna för starkare lagstiftning kring förtal och falsk ryktesspridning.

Det kan inte vara tillåtet att lansera ogrundade rykten som fakta och åsamka sådan skada på människors eller institutioners anseende som detta senaste mediedrev faktiskt gjort.

Jag har förståelse för att det här kan tolkas som att jag förespråkar ytterligare inskränkningar, men det är ingalunda fallet. Precis som Hanna skriver är den lagstiftning som finns rörande själva brottets innehåll fullt tillräcklig när det gäller vad man i teorin kan fällas för och inte. Den springande punkten här är att jag överhuvudtaget inte lanserar en lösning, utan enbart ett problem. Till skillnad från Hanna har jag ingen juridisk utbildning och tänker därför inte uttala mig om hur en eventuell lösning skulle se ut. Det lämnar jag till juristerna. Det är också därför vi skriver att vi vill utreda frågan. Vi belyser ett problem och vill att frågan utreds så att en lösning kan hittas.

Så till problemet, och det är kanske här den egentliga skiljelinjen mellan mig och Hanna går. Hanna beskriver på ett utmärkt sätt hur förträfflig lagstiftningen är i teorin. Och jag skulle hålla med. Om hennes beskrivningar speglade verkligheten. Det gör de inte. Om de gjorde skulle stora delar av kvällspressens redaktioner sitta inburade eller digna ned under kraftiga böter. Om de gjorde det skulle vi inte ha ministrar, partiledare, polischefer, programledare och skådespelare som får sina rykten och karriärer förstörda, tvingas lämna sina positioner och i många fall bli brända för resten av sina liv för egentligen ganska banala misstag som massmedia blåst upp för att sälja lösnummer. Att gömma sig bakom aldrig så väl formulerade och finurliga lagparagrafer och hävda att problemet inte existerar är att vända dessa människor ryggen, och det är inte värdigt en liberal rörelse som säger sig sätta människan före systemen. Det är lätt att säga att ”alla kan driva sitt mål, det står i lagen”, men verkligheten ser ju inte ut så. Jag vägrar tro att alla dessa människor som fått sina liv förstörda av massmedias härjningar är för lata för att driva en process, eller inte bryr sig. Det måste finnas andra skäl till varför så få processer drivs, till varför så få domar fälls. Det måste vara vår uppgift att identifiera de skälen och göra något åt dem. Man ska inte heller glömma att de förtalade människorna i princip alltid är den svagare parten gentemot en stor kvällstidning med miljoner i skattkistorna och det effektivaste vapnet av dem alla i sin hand – allmänhetens öron och ögon. Det borde vara vår uppgift att stå på de svagare parternas sida och våga göra något åt de problem vi ser i samhället. Jag har påpekat ett problem, och jag hoppas att Hanna och hennes gelikar (jurister alltså) vill bistå med lösningen.

Vad gäller diskussionen om vad CUF:s förbundsstyrelse har rätt att uttala sig kring och inte tror jag vi talar förbi varandra, men diskussionen vill jag ta internt i förbundsstyrelsen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: