Skrivet av: Leo | december 17, 2013

Recension av The Hobbit: The Desolation of Smaug

Så, nu har jag för en andra gång suttit bänkad i en av Taipeis IMAX-biografer och beskådat andra delen i filmatiseringen av Bilbo. Kanske kan min recension av den första delen vara intressant att läsa först. Vissa saker som är lika tänker jag inte gå in på lika djupt här, om jag redan skrivit dem i den förra.

Jag har reflekterat lite över vad jag tycker om den här filmen jämfört med den första. Många verkar tycka att den här är bättre, och det är den nog. Men den är också sämre. När det gäller två av tre stora saker jag ondgjorde mig över i den första filmen, så är den här bättre. Det gäller först och främst komiken. Det är inte alls lika mycket onödiga, malplacerade och löjliga skämt i den här filmen som det var i den förra. Det gör att den här filmen lyckas närma sig Sagan om Ringen-trilogin lite vad gäller sällsamhet och värdighet. Det är bra. Den andra punkten är de omåttliga actionscenerna som den första filmen bjöd på. Det gör även denna, men inte riktigt i samma utsträckning. Det är inga dvärgar som studsar ner för berg med i den här filmen, och de actionscener som jag snart ska kritisera fokuserar mer på individuella karaktärer än på stora förvirrade explosionsartade scener. Den typen av action förekommer visserligen också, främst i slutet av filmen när dvärgarna och Smaug leker kurragömma i Ensamma berget, men det känns inte alls lika illa. Kanske för att, tja, det är drake med. De actionscener som blir alldeles för löjliga är främst de som fokuserar på alverna. När Legolas, Tauriel (mer om henne nedan) och deras alver bestämmer sig för att åka skateboard på trädgrenar (Leogolas skatear rentav på en död orch), och massakrera orcher i rasande fart känns filmen nästan som ett dataspel. Om Tarzan.

Den tredje kategorin jag ondgjorde mig över sist var de dåliga avstegen från originalhistorien, från boken. Låt oss börja med det värsta. Tauriel. Denna kvinnlig alv, vars namn Tolkien aldrig låtit sin penna nedteckna, och som snarast för tankarna till en tjur, är alltså Peter Jacksons alldeles eget påhitt. Jag tycker inte om stridande kvinnor, åtminstone inte i Tolkiens värld. Jag tyckte inte om när Peter Jackson lät Arwen komma till Frodos räddning i Sagan om Ringen (istället för Glorfindel). Éowyn är förstås undantaget. Det är just det som gör henne speciell. Éowyn är en stridande kvinna, en sköldmö, och en mycket duktig sådan, som har ihjäl självaste Häxmästaren, men hon är och skall vara den enda, och så tror jag att Tolkien ville ha det. Inte någonstans i något av hans verk förekommer någon mer kvinna som strider, fysiskt, med vapen i hand (vad jag kommer på just nu, möjligen finns det någon, men sannerligen inte många). Nå, detta lilla faktum är sannerligen inte det enda som gör Tauriel till filmens största sänke. För det första är hon som sagt Peter Jacksons helt egna påhitt. Jag hade vart betydligt gladare, men inte glad, om han gjort det enklare för sig och låtit Arwen råka vara på besök i Mörkmården, eller något. I själva verket ÄR väl Tauriel Arwen, i någon mån. Scenen när hon botar Kili (med athelas…) är extremt likt den från Sagan om Ringen när Arwen på strandbank räddar Frodos liv. Så fort Kili helats blir det istället scenen från Sagan om de Två Tornen där Aragorn drömmer om Arwen. Tauriel ser ut som Arwen och, om jag inte misstar mig, är det samma musikstycke som spelas. För det andra, så är hennes flörtande med Kili väldigt underligt. En alv och en dvärg kan helt enkelt inte ha en relation. En dvärg kan kanske idolisera en alv, lite som Gimli gör med Galadriel, men definitivt inte flörta. Att hon och Legolas samtidigt skulle ha en fling är också lite underligt. Legolas skaffade sig aldrig, vad vi vet, någon partner. I alla fall inte i Midgård. För det tredje är hennes actionscener nog de värsta i hela filmen. Hon skjuter alltså en pil på en annan pil som just avfyrats av en orch mot Legolas. Nog för att alver har överlägsna sinnen och kan vara synnerligen skickliga med båge, men det där kändes lite för mycket som en blandning av Robin Hood och Jet Li.

Peter Jacksons behandling av Beorn är allt annat än rättvis. Han låter Gandalf hävda att denne är något form av vildsint monster i sin björnskepnad. Det är inte vad boken förmedlar. Och han jagar sannerligen inte dvärgarna in i sin egen boning med gläfsande käftar och mord i sinnet. Beorn är i boken en ädel varelse. Råbarkad, måhända, men ändock ädel, och vän med Radagast. Han kommer till de goda krafternas undsättning i femhärarslaget i slutet av boken.

Bard gör en mycket tidig entré i den här filmen. Redan efter dvärgarnas spektakulära tunnelflykt från Mörkmårdens alver dyker han upp, som ”Bard the Bargeman”. Han är ganska otrevlig, introducerar sig själv med att skjuta på dvärgarna, och tar sedan hutlöst betalt av dem för att smuggla in dem i Sjöstaden på sin pråm. Väl där är han en argsint motståndare mot att hjälpa dvärgarna på deras uppdrag, och håller uppviglande tal mot folkmassorna. Som tur är misslyckas han med att stoppa dvärgarna från sin fortsatta resa mot Ensamma berget. Just det ja, han har någon slags luftvärnsarmborst från vilket jag antar att han kommer skjuta ned Smaug i nästa film. I boken introduceras Bard inte förrän Smaug anfaller Sjöstaden. Han är då ”Bard the Bowman”, och lyckas, med en helt vanlig pilbåge, skjuta ned draken. Jag vet inte varför Peter Jackson vill ha med Bard redan nu. Kanske tyckte han att det var för få människor med i historien. I vilket fall som helst lyckas han mest få Bard att framstå som en negativt inställd tjurskalle. Hoppas han får chansen att visa upp sig från lite mer sympatiska sidor i nästa film.

Nästa person jag tycker Peter Jackson kunde varit lite mildare mot är Thranduil. Alvkungen får i den här filmen framstå som en fåfäng, maktgalen och kortsynt härskare. Allt detta stämmer nog in på honom som hans beskrivs i boken i viss mån, men inte till den milda grad Peter Jackson vill få det till. Thranduils personlighet kanske man kan ha överseende med, men en mycket underlig sak är hur hans ansikte, mitt i en het diskussion med Thorin, plötsligt tycks smälta ihop. Underförstått (tror jag?) är detta för att visa att han visst har känt av drakeld. Han nämner något om drakarna i norr. Det är inte alls otroligt att Thranduil i sin ungdom bekämpat drakar; det finns inga belägg emot det, men det finns inga belägg för det heller, och det finns verkligen inga belägg för att hans ansikte egentligen var vanställt men, typ översminkat med alvisk foundation.

En del scener i den här filmen verkar nästan kopierade från Peter Jacksons egen Sagan om Ringen-trilogi. Filmen inleds med ett besök av Thorin på Stegrande Ponnyn (antar vi) i Bri. Skumma typer lurpassar på honom, men han får snart oväntat sällskap av någon som räddar honom från stundande fara, och berättar för honom vad han måste göra nu. Låter det bekant? Tauriel/Arwen-scenen har vi redan gått igenom ovan. Gandalf konfronterar Sauron i Dol Guldur, och någon form av trollkarls-fight äger rum. Gandalf förlorar, trycks först hårt mot marken, och sedan mot väggen bakom sig. Efteråt blir han instängd på en högt belägen plats, från vilken han kan skåda ned på legioner av orcher. Också bekant? Kanske kan man tycka att Legolas envig mot Bolg (som faktiskt är en orchledare Peter Jackson inte har hittat på helt själv) har en del gemensamt med Boromirs dito mot Lurtz.

Det var nog det jag tänkt på än så länge. Ett par småsaker att fråga sig är förstås hur många orcher som egentligen är på jakt efter dvärgarna. Legolas och hans alver har ihjäl åtminstone ett tjugotal (var det någon som räknade), och dvärgarna några till, men ändå är det en stor hop som springer efter deras tunnor. Tidigare, när Beorn först introducerades, verkade de vara blott en handfull, vargberidna, orcher. Och hur mycket guld finns det egentligen i Erebor? Det är enorma mängder som Bilbo ramlar runt i. Tolkien själv verkar ha tänkt sig något i stil med detta.

Nå, inte behöver man väl vara så negativ alltid. Det finns, trots allt, en hel del positivt i den här filmen också. Smaug är riktigt bra gjord, och scenerna i Erebor generellt sett tycker jag om. Vi slapp Radagasts kaniner (okej, de skymtar förbi, men man kan ignorera dem). Vi slapp mycket av komiken som plågade första filmen. Filmen flyter på hyfsat bra, naturligtvis inte så bra som det kunnat, men ändå förvånansvärt bra med tanke på första filmen. Den andra parallella berättelsen, den om Gandalf, Radagast, Vita Rådet och Dol Guldur, tas inte framåt jättemycket. Vi får veta att det är Sauron vi har att göra med, men det hade vi nog kunnat gissa oss till redan i första filmen. Det ska bli spännande att se vad som händer i nästa film när det gäller den biten, eftersom Peter Jackson i princip helt och hållet skapar fritt här.

Filmen kunde varit bättre, men den kunde även varit sämre. I Tolkiensammanhang får den tre komma fem av fem stjärnor. Om inte Tauriel varit med hade den fått fyra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: