Skrivet av: Leo | december 31, 2011

Förtal, igen

Efter mitt blogginlägg där jag gav mina skäl till att jag anser min debattartikel vara i linje med CUF:s åsikter har min kära förbundsordförande Hanna Wagenius givit sin syn på saken och varför hon inte håller med mig. Jag välkomnar diskussionen; såväl sakfrågan som det principiella i vad man får uttala sig kring är intressant. Tyvärr tror jag att såväl Hanna som andra kritiker skjuter bredvid målet i sin kritik. Jag skall dock beredvilligt att vissa saker i debattartikeln kan misstolkas om man är ute efter det, men det är lätt att vara efterklok.

Ett par saker som behöver sägas en gång för alla:

1. Både jag och CUF anser som liberaler att frihet är ett grundläggande och fundamentalt värde i samhället. Detta gäller såväl äganderätt som yttrande- och tryckfrihet. Detta kan inte nog understrykas. Som liberaler tycker vi dock inte att dessa friheter är absoluta; vi vill begränsa dem så till vida att man inte får skada andra människor. Detta innebär att vi vill begränsa yttrande- och tryckfriheten i någon mån. För CUF:s sida blir det tydligast i och med skrivelsen om lagar kring diskriminering, och jag tolkar även Hanna som att hon inte vill ta bort lagstiftningen kring förtal, ärekränkning och förolämpning etc, utan är ganska nöjd med hur den är utformad idag. Detta innebär att även hon är för dessa inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten.

2. Såväl jag som CUF är kompromisslösa motståndare till all form av censur.

Så, då var det sagt.

Såhär skriver jag i artikeln:

Det har dock blivit uppenbart att denna självreglering inte fungerar, och vi är därför öppna för att utreda möjligheterna för starkare lagstiftning kring förtal och falsk ryktesspridning.

Det kan inte vara tillåtet att lansera ogrundade rykten som fakta och åsamka sådan skada på människors eller institutioners anseende som detta senaste mediedrev faktiskt gjort.

Jag har förståelse för att det här kan tolkas som att jag förespråkar ytterligare inskränkningar, men det är ingalunda fallet. Precis som Hanna skriver är den lagstiftning som finns rörande själva brottets innehåll fullt tillräcklig när det gäller vad man i teorin kan fällas för och inte. Den springande punkten här är att jag överhuvudtaget inte lanserar en lösning, utan enbart ett problem. Till skillnad från Hanna har jag ingen juridisk utbildning och tänker därför inte uttala mig om hur en eventuell lösning skulle se ut. Det lämnar jag till juristerna. Det är också därför vi skriver att vi vill utreda frågan. Vi belyser ett problem och vill att frågan utreds så att en lösning kan hittas.

Så till problemet, och det är kanske här den egentliga skiljelinjen mellan mig och Hanna går. Hanna beskriver på ett utmärkt sätt hur förträfflig lagstiftningen är i teorin. Och jag skulle hålla med. Om hennes beskrivningar speglade verkligheten. Det gör de inte. Om de gjorde skulle stora delar av kvällspressens redaktioner sitta inburade eller digna ned under kraftiga böter. Om de gjorde det skulle vi inte ha ministrar, partiledare, polischefer, programledare och skådespelare som får sina rykten och karriärer förstörda, tvingas lämna sina positioner och i många fall bli brända för resten av sina liv för egentligen ganska banala misstag som massmedia blåst upp för att sälja lösnummer. Att gömma sig bakom aldrig så väl formulerade och finurliga lagparagrafer och hävda att problemet inte existerar är att vända dessa människor ryggen, och det är inte värdigt en liberal rörelse som säger sig sätta människan före systemen. Det är lätt att säga att ”alla kan driva sitt mål, det står i lagen”, men verkligheten ser ju inte ut så. Jag vägrar tro att alla dessa människor som fått sina liv förstörda av massmedias härjningar är för lata för att driva en process, eller inte bryr sig. Det måste finnas andra skäl till varför så få processer drivs, till varför så få domar fälls. Det måste vara vår uppgift att identifiera de skälen och göra något åt dem. Man ska inte heller glömma att de förtalade människorna i princip alltid är den svagare parten gentemot en stor kvällstidning med miljoner i skattkistorna och det effektivaste vapnet av dem alla i sin hand – allmänhetens öron och ögon. Det borde vara vår uppgift att stå på de svagare parternas sida och våga göra något åt de problem vi ser i samhället. Jag har påpekat ett problem, och jag hoppas att Hanna och hennes gelikar (jurister alltså) vill bistå med lösningen.

Vad gäller diskussionen om vad CUF:s förbundsstyrelse har rätt att uttala sig kring och inte tror jag vi talar förbi varandra, men diskussionen vill jag ta internt i förbundsstyrelsen.

Annonser
Skrivet av: Leo | december 30, 2011

Klargörande kring min artikel i SvD

I onsdags skrev jag tillsammans med KDU:s förste vice ordförande Sara Skyttedal på SvD Brännpunkt om mediedrevet mot kungen. Det verkar råda lite oklarheter kring om det är CUF:s eller mina åsikter som förs fram i artikeln, och för att det inte ska vara några missförstånd kommer här en ganska omfattande redogörelse.

Jag vill börja med att grundregeln är att jag alltid representerar CUF och CUF:s åsikter när jag skriver under något med förbundsstyrelseledamot i CUF. Om jag någon gång skulle avvika från den grundregeln framför jag det tydligt i artikeln (som här). I det här fallet har jag skrivit under som representant för CUF på en artikel som jag uppfattar speglar CUF:s åsikter. Jag ser alltid till att inte avvika från CUF:s officiella hållning i den här typen av artiklar (förutom då exemplet ovan), och dubbelkollar naturligtvis om jag är osäker. Nedan följer en redogörelse till varför jag anser att artikeln speglar CUF:s åsikter.

För det första är det viktigt att inse att det för en vald representant för CUF som jag ofta handlar om att göra tolkningar och tillämpningar av de politiska och ideologiska ställningstaganden som förbundsstämman har antagit. CUF har inte (och kan inte ha) åsikter om exakt alls, men det vore barockt om detta skulle hindra oss representanter att uttala oss i frågor. CUF har två åsiktsdokument. Det första är vårt idéprogram där vår gröna liberala ideologi stakas ut. Det andra är vårt sakpolitiska program dör våra sakpolitiska ställningstaganden återfinns. Av naturliga skäl kan inte åsikter om exakt allt återfinnas i något av dokumenten, och då gäller det att utifrån dem göra tolkningar i analogi med saker vi faktiskt har åsikter kring. Ett exempel är den artikel jag skrev tillsammans med Jonatan Macznik i LUF om den svenska flykting- och asylpolitiken. Bland många andra saker tar vi där upp bestämmelsen kring ”sista länken”. Det står ingenting om sista länken i vare sig idéprogram eller sakpolitiskt program, men i analogi med vår ideologi och det som står i kapitlet om migration och integration i sakpolitiska programmet har jag ansett förslaget om sista länken vara i linje med CUF:s politik och därför uttalat mig i frågan. Detta är bara ett exempel av många, ett annat är att ta bort danstillståndet. Precis som i dessa fall finns det ingenstans i våra dokument ett kapitel som heter ”våra åsikter kring mediedrevet mot kungen 2011”, eller vad vi tycker om lagstiftningen kring förtal, utan för att kunna uttala mig i frågorna har jag utgått från saker som faktiskt står.

Innan jag går in på varför jag landar där jag gör vill jag ta upp frågan om monarkin som statsskick. Även om det konkreta förslaget i artikeln inte handlar om detta alls, utan om lagstiftningen kring förtal kan det vara bra att ha som bakgrund och har spelat in på retoriken i artikeln. CUF är för monarkin som statsskick (kap 1.1.6). CUF har även förtroende för kungen som statschef, någon som bla uttrycks i den årliga hälsningen till kungen som vi skickar från vår förbundsstämma genom vår förbundsordförande. Den går att läsa i sin helhet här, men i den står bl.a.

Vi vill vidare meddela vårt fortsatta stöd för monarkin som statsskick och för Konungen som statschef.

Hälsningen lästes upp i talarstolen på förbundsstämman och skickades av Hanna Wagenius till kungen. Om jag inte missminner mig (hittar inte stämmaprotokollet någonstans) antogs den även av förbundsstämman, och är enligt mig att se som ett uttalande av förbundsstämman.

Nå, så till pudelns kärna. Artikeln handlar som sagt inte främst om statsskicket, utan om hur massmedia beter sig och ska få bete sig mot människor, och skrevs som svar till en artikel på samma tema av journalisten Carin Stenström.  Det konkreta förslag som finns och vår artikels kärna är följande:

Det har dock blivit uppenbart att denna självreglering inte fungerar, och vi är därför öppna för att utreda möjligheterna för starkare lagstiftning kring förtal och falsk ryktesspridning.

Det kan inte vara tillåtet att lansera ogrundade rykten som fakta och åsamka sådan skada på människors eller institutioners anseende som detta senaste mediedrev faktiskt gjort.

Exakt vad detta skulle innebära rent juridiskt är jag inte kvalificerad att uttala mig om, men i grunden handlar det om att man ser ett samhällsproblem där massmedier i princip får härja fritt och förstöra människors karriärer, rykten och ibland liv, och vill göra något åt det samhällsproblemet. Drevet mot kungen är naturligtvis inte det enda, den här typen av journalistik är i princip vad den svenska kvällspressen lever på. Det är borde vara uppenbart att dagens lagstiftning inte fungerar tillräckligt bra; eftersom sådant här hela tiden fortgår och chefsredaktörer och journalister alltjämt går ostraffade. Då blir det ett rimligt att antagande att man, om man är emot förtal och anser att det ska beivras, bör vara för en förbättrad och förändrad lagstiftning som stärker individens skydd mot förtal och ärekränkning etc., och som faktiskt fungerar.

Nå, är anser CUF då att förtal ska vara olagligt och beivras? Vi börjar med den ideologiska biten. Frihet är ledordet i vårt idéprogram. Äganderätt, yttrandefrihet, etableringsrätt, rätt till privatliv etc är starka, och grundläggande värden för vår gröna liberala ideologi och beskrivs tydligt i idéprogrammet. Lika grundläggande är dock den liberala ”knutna näven-principen”, dvs. att ens frihet endast sträcker sig så långt att den inte begränsar någon annans frihet. Detta uttrycks i idéprogrammet bl.a. såhär:

En grundläggande princip för ett demokratiskt samhälle blir därför att en människas fri- och rättigheter endast ska kunna inskränkas med hänsyn till andra människors fri- och rättigheter.

Detta innebär att jag t.ex. inte har friheten att skada dig, för då har jag inskränkt din frihet, etc. Detta får implikationer på våra olika rättigheter. Äganderätten kan inte vara absolut, jag får inte nyttja något jag äger hur jag vill, jag får inte använda min pistol till att skjuta dig, för då har jag skadat dig och inkräktat på din frihet. Denna princip innebär sålunda en begränsning av äganderätten. Samma sak gäller naturligtvis yttrandefriheten. Rätten att säga och skriva vad man vill kan bara sträcka sig så långt att man inte skadar någon annan. Att genom ett mediedrev eller spridandet av lögner förstöra någons karriär eller rykte, att förtala någon, måste rimligen ses som att skada någon, och bör därför inte vara tillåtet. Så ja, såväl CUF som liberaler generellt är för beivrandet av förtal. Man skulle eventuellt kunna hävda att enbart materiell skada räknas som skada, det tycker dock inte jag, och mer om det under den sakpolitiska delen nedan.

Så till sakpolitiken. Som jag nämnde ovan har CUF ingen åsikt om lagstiftningen kring förtal i det sakpolitiska programmet (ordet ”förtal” nämns inte alls). Då får man se vad som skriva i liknande frågor. Jag har hittat två skrivningar om närliggande frågor. Den första (kap. 1.2.1) är:

Lagar om diskriminering ska vara samhällets verktyg för att reglera vad som är intrång i människors integritet och livsutrymme.

Och den andra (samma kap.) är:

Därför vill CUF avskaffa lagen om hets mot folkgrupp. Vi tar även avstånd från krav på förbud mot folkmordsförnekelse.

Dessa kan synas stå i motsats till varandra, men jag tror utifrån många andra av våra ställningstaganden att det handlar om individers gentemot kollektivs rättigheter. Hets mot folkgrupp handlar ju om att hetsa, förolämpa etc. en grupp av människor, ett kollektiv, vilket även folkmordsförnekelse gör. Diskriminering handlar å andra sidan om kränkande behandling mot individer. Den första meningen handlar alltså om att vi, genom lagstiftning, ska reglera vilka intrång vi får och inte får göra i varandras ”integritet och livsutrymme”, och måste innebära att vi vill inskränka yttrande- och handlingsfriheten för att hindra intrång i individers integritet och livsutrymme (vilka knappast är materiella ting, ang. ovan). Förtal, ryktesspridning, kränkningar etc är rimligtvis samma typ av intrång i människors livsrum. CUF är därför rimligtvis för lagstiftning mot förtal.

Alltså är enligt mina tolkningar av förbundsstämmans ställningstaganden i idéprogram och sakpolitiskt program att CUF vill ha lagstiftning mot förtal. När det då är uppenbart att dagens lagstiftning inte fungerar måste det vara CUF att vilja förändra och förbättra lagstiftningen så att den fungerar bättre och garanterar de utsatta individerna det skydd de har rätt till. Det är också vad jag har skrivit i debattartikeln.

Slutligen ska sägas att man naturligtvis kan göra olika tolkningar av vad som står i våra dokument, och att man kan landa fel i sådana tolkningar. Jag uppfattar det förtroende jag fick av förbundsstämman när jag valdes till förbundsstyrelseledamot även som ett förtroende att göra sådana här tolkningar för förbundets räkning. Om jag har gjort en felaktig tolkning och eller om något bör förtydligas eller förändras i våra dokument är naturligtvis upp till förbundsstämman att besluta. Jag har i artikeln uttalat mig om vad jag anser vara CUF:s åsikt i frågan, och jag hoppas det inte råder något tvivel kring mina intentioner.

Skrivet av: Leo | november 8, 2011

sic semper tyrannis

Ben, j’ai voulu écrire quelque chose, sans trouver les mots. Ces mots qui m’échappent comment fussent-ils de la glace qui se fond sous le soleil brûlant une belle journée d’été. ”On la nomma Neige”. Ces mots me reviennent, ainsi que plein d’autre choses de ce temps-là. Ce temps où je ne vivais pas ici, mais là-bas, au pays des amours. Bah, il faudrait que je mette fin déjà à ceci, avant que je ne m’embête encore. Aurevoir.

Skrivet av: Leo | september 14, 2011

Leos sjunde videobloggsinlägg!

Skrivet av: Leo | september 10, 2011

Leos sjätte videobloggsinlägg

Skrivet av: Leo | september 7, 2011

Leos femte videoblogginslägg

Skrivet av: Leo | augusti 29, 2011

Leos fjärde videobloggsinlägg

Skrivet av: Leo | augusti 27, 2011

Leos tredje videobloggsinlägg

Skrivet av: Leo | augusti 27, 2011

Leos andra videobloggsinlägg

Skrivet av: Leo | augusti 26, 2011

Leos första videobloggsinlägg

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier